Baksätesförare eller medpassagerare?

Under julhelgen har det blossat upp en diskussion angående värderingsdokumentet som partiets styrelse nyligen tog beslut om. När jag läser blogginlägg märker jag att de uttrycker flera tankar jag luftat den senaste tiden, angående övervärderingen av handlingskraft och syn på ledarskap. Dokumentet om värderingar målar enligt mig upp det här tankesättet som önskvärt hos en ”god pirat”: 1 Jag vill falla snabbt, eftersom jag då landar först och därmed vunnit något. 2 Jag kastar mig ut utan fallskärm, så jag faller snabbare. 3 Jag kommer säkert skada mig, men jag vågar ta risken och hanterar konsekvenserna sen. För att tillägga en 4:a, med insikt om hur det fungerar i praktiken: Jag skadar mig ofta, och eftersom jag redan håller på och kastar mig ut för nästa stup, låter jag någon annan fixa skadorna. Jag tackar inte heller, gratitude is for pussys.

Klara Tovhult har rätt i det hon säger i sitt inlägg:

Vi kommer ha horder av utbrända aktivister om vi fortsätter på det här halsbrytande sättet.

Hon tar upp exemplet med två typer av arbetspersonligheter: WCS (worst case scenario) och BCS (best case scenario). Den första är naturligt mer eftertänksam och analyserande, medan den andra är betydligt kvickare och handlingskraftig. Klara:

BSC är jättebra på att hantera framgång, under det att en WSC är betydligt bättre på att hantera motgångar.

Enligt mig är båda dessa typer nödvändiga för en välfungerande organisation.

Pred 3:1-3:8 Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen: en tid för födelse, en tid för död, en tid att plantera, en tid att rycka upp, en tid att dräpa, en tid att läka, en tid att riva ner, en tid att bygga upp, en tid att gråta, en tid att le, en tid att sörja, en tid att dansa, en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar, en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag, en tid att skaffa, en tid att mista, en tid att spara, en tid att kasta, en tid att riva sönder, en tid att sy ihop, en tid att tiga, en tid att tala, en tid att älska, en tid att hata, en tid för krig, en tid för fred.

Det finns en tid för allt, även en tid för så kallade ”baksätesförare”.

”Baksätesförare” är ett begrepp som tydligen har börjat användas som något slags mantra av vissa av våra ledare, Mattias Bjärnemalm skriver om det här. Begreppet syftar på någon som sitter bak i bilen och ger instruktioner till föraren. Något som tydligen inte är ett önskvärt beteende enligt toppen i vår organisation.

Jag pratade med Beelzebjörn igår, och chattade med Gonte idag, de lyckades locka fram en analys ur mig, en analys om varför jag gärna tar en ledarrroll.

Så länge jag kan minnas har jag varit en analyserande och omhändertagande person, det är förmodligen de två egenskaperna som jag haft mest hjälp av när det kommer till min förmåga att leda andra. Med hjälp av de egenskaperna läser jag av beteende, och frågar frågor, alternativt startar friare samtal med den jag ”leder”. Utifrån informationen jag samlat ihop analyserar jag vad jag kan göra för att bäst tillfredställa behoven hos individen. Det här är något jag gör automatiskt och naturligt, och det är inte försen nu jag lyckats sätta ord på det hela.

I mitt arbete kan behovstillfredställelsen ofta gälla något grundläggande fysiologiskt behov, t.ex. att jag kan se att ett barn är kissnödigt. Den analysen i kombination med att jag är av worst-case-scenario-typen, gör att jag väljer att uppmana barnet att gå på toa så att det inte händer en olycka som leder till obehagliga känslor hos barnet, och merarbete för mig. För effektivitetens skull gör jag analysen först, istället för att skicka ungefär tjugo barn på toa, där flertalet barn toalettränar med prestationsångest som följd, och de mår bättre av att få gå när det finns chans att de lyckas med uppgiften.

Ska man se till den större bilden, så tror jag att min vilja att tillfredställa andras behov gör det möjligt för de jag leder att uppnå sina mål, och möjlighet för oss att uppnå våra gemensamma mål tillsammans.

För att återgå till ”baksätesföraren”, så här skriver en av de bästa informella ledare vi har:

Personligen är jag gärna en kompetent kartläsare, eller trevligt sällskap för den som kör, istället för att stressa genom att skrika försent att man missat en avfart man inte visste om att man var tvungen att ta. En felkörning blir inte orsak till ett gräl när man känner att man ändå har ett gemensamt intresse av att hamna rätt.

Jag håller med Emma, men de som skriker så är ytterst få, speciellt om man som ledare tar sig tid att sonda efter input, istället för att vänta tills någon skriker högt nog. När jag leker Tina Thörner skriker jag inte ständigt angående alla fel. Däremot, när föraren kört fel flera gånger, och jag tror mig veta var det var hon/han skulle svänga av, ja, då delar jag med mig av min analys och den information som jag har tillgänglig. Idiot vore man väl annars? Som funktionär i partiet anser jag att en av mina uppgifter är att sonda åt ledningen. Men om det ska ge något resultat, krävs det att mina ledare vill lyssna på mig (jag representerar inte bara mig själv, you know?). Förtydligande: Med ”ledare” menar jag även de som är ledare över ett PP-projekt eller som är ledare i en annan valkrets/kommun.

Jag upplever att det ofta blir ett gräl i en sådan situation när ”föraren” reagerar med aggressivitet och dominans istället för att, som Emma talar om, se det gemensamma målet – och lita på sin medpassagerare. Som Brecht skulle säga: ”Tillit skapas genom att den tas i bruk.”

Gonte tackar mig ofta för min input, vilket jag är ovan med i vår organisation. Oftast möts den av tystnad, och ibland av försvarstal. När jag analyserar organisationen och ledarskapet hos de som leder mig, kommer kritiken såklart ur min vilja att vi ska kunna göra bästa skillnad samtidigt som vi alla är nöjda och tycker att politiskt engagemang är roligt och givande.

Jag tackar Gonte för att han gillar att höra min åsikt, för jag gillar att uttrycka den. Något annat jag gillar är att leda, bestämma, det är inget jag hymlar med. Men det handlar inte om något slags dominant behov som tillfredställs, även fast det såklart är en liten, främst biologisk del i det hela. Synen på att det är fult att bestämma är starkt kopplad till Jantelagen, som jag inte har mycket till övers för. Jag gillar att ta ansvar också, vilket innebär att jag fått lära mig att tåla att ställas till svars för mitt ledarskap. Ingen feedback gör arbetet svårt.

Vissa personer har väl svårt för ledargestalter, och vi har nog många sådana i vår organisation, både medlemmar och ledare. Men vi har andra typer också, även bland våra formella och informella ledare, och de tar ofta kritik personligt. De måste minnas att vi har ett parti fullt av ledarkritiska personer, de som har svårt för auktoriteter i allmänhet, och dessutom bestämt sig för att göra något åt saken, då de inte är rädda för att säga vad de tycker. De behöver också minnas att bristen i ledarskap kanske inte alltid ligger hos dom.

Ja, många funktionärer känner sig utbrända, oönskade, trötta. Många har tagit en paus, prioriterat om, och med stöd från andra pirater orkat tuffa vidare. Vissa har lämnat organisationen. Respons är jätteviktigt, även om det bara är några snabba ord, om det är mycket kritik, även om det bara är en tumme upp, eller ett mer neutralt ”Intressant”. Responsen i sig gör att man lättare kan värdera sitt arbete som viktigt. Om du känner dig träffad i beskrivningen av ”den utbrända funktionären”, ett första positivt steg kan vara att prioritera, att inte alltid hugga tag i saker och vara med överallt. När man gör det startas en känsloprocess som ofta stödjer en i att se värdet av det man gör. Det gör i många fall också att man gör sitt arbete ännu bättre, då man helt enkelt kan fokusera bättre, och inte stressar så mycket, sover mer, hinner med sociala aktiviteter etc. Och ni som är omkring: Ge respons! Och bli glada när ni får respons!

Gärna sedd – men inte övervakad!

God fortsättning :)

Annonser

18 kommentarer

  1. Oh, lysande talesätt! ”Gärna sedd, men inte övervakad”. Den kommer jag nog att sno från dig! ;)

  2. Vilket himla bra inlägg! Du lyckas ta personliga reflektioner och lyfta upp dem och dra allmängiltiga slutsatser från dem. Mer sånt!

  3. […] , 2009 Den senaste tiden har det bloggats en del om kritik inom piratpartiet och folk har lite olika åsikter om saker och ting. Mot bättre vetande så har jag med denna postning tänk ge mig in i […]

  4. Måste erkänna att jag blir mer och mer bekymrad av det här… inte nödvändigtvis att många i ”toppen” ses på det sättet utan definitivt hur hårt de slår ifrån sig… se bara på kommentarerna Klara fick.

    • Som den inbitna pedagog jag är tar jag på mig att leda andra som leder, men visst har det sprungit ur att jag varit bekymrad. Men även de som kritiserar måste ibland förstå att uppmuntran är på sin plats. I mitt arbete kallas det positiv förstärkning, och det är absolut effektivast, och även trevligast för mig som pedagog. Men för att lyckas med det har jag fått träna bort mitt överkritiska sinne, och tränat upp mitt tålamod, och det måste jag träna på ständigt då jag haft extremt dåligt tålamod under största delen av mitt liv.

  5. Hinner bara säga att jag instämmer till 100 procent med både dig och Klara!

  6. […] vara slut på baksätesförandet. Hanna Dönsberg ger också en lysande beskrivning till varför medpassagerare är så viktiga i en organisation som slår hastighetsrekord i varje kurva. Något som ofta missas i Piratpartiet […]

  7. Ja du… Det här var bra. Riktigt bra.

    Jag var lite kort på bloggen, men ska försöka lyfta några av mina favoritdelar:

    3: Allt som liknar sådant jag sagt – mer sånt ;)

    2: Delen om att lita på sina medpassagerare, med Brecht-citatet som krona på verket. Elegant.

    … Aaaand the winner is:

    1: Parallellen till potträning.

    Seriöst – att samla vitt spridda tankar runt en känslomässigt laddad sak som den här, och lyckas nå så mycket matnyttigt, konkret och konstruktiv, OCH att göra det med en stor del humor, utan att vara elak mot någon…

    Bra, Hanna. Galet bra.

  8. Bra post och älskar uttrycket
    ”Gärna sedd – men inte övervakad!”

    :)

  9. […] Hanna Dönsberg lyfter i ett långt och tänkvärt inlägg bland annat fram att vi är en organisation med gott om såväl ledarfigurer som folk som har svårt för auktoriteter. Att det blir en konflikt runt ledarskapsfrågor i en sådan organisation är inte så konstigt. Eftersom just feedback eller att ge kritik är en central ledarskapsuppgift är det inte heller konstigt att en del av diskussionen kommer att kretsa runt det. […]

  10. Grymt bra, Hanna!

    Extrapoäng för att du citerar Brecht. :-)

    Med åren har jag lärt mig att ta kritik, och att även sortera vilken kritik som är relevant, och det är nog framför allt en mognadssak. Om man är trygg i sig själv, och vet vad man sysslar med, är konstruktiv kritik alltid positivt.

    Instämmer också i din briljanta tes – ”Gärna sedd – men inte övervakad” – detta är en slogan vi kommer att se mer av framöver, är jag övertygad om.

    Det finns en risk med övervakningssamhället, och det är att kamerorna, mikrofonerna och scannrarna till slut blir en kompensation för att bli sedd på riktigt. Och så vill folk ha dem kvar, för att de ger en illusorisk känsla av trygghet.

    Som Hjalmar Söderberg uttryckte det i Doktor Glas:

    ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

    Om kontakten är vissheten om att någon kanske tittar på mig genom en opersonlig kameralins, på distans, kan det ändå vara bättre än att inte bli sedd alls.

    Usch, det blev lite dystopiskt läskigt det där…

    • Minnesbilderna sviktar ibland, men det var väl ungefär så jag resonerade när jag umgicks med goda vänner för minst ett år sen. Kommer ihåg att jag själv tänkte på hur social och öppen jag är, ofta med saker som ”ska” vara gömt i garderoben…vissa kanske tyckte sig se en slags konflikt med partiets åsikter där. Men du snuddar lite vid mina tankar om saken. Jag väljer själv för vem jag visar vad, och när jag gör det, det är den största skillnaden.

      Oroa dig inte CJR, vi ska nog kunna sprida nog med kärlek i världen, så kameralinsen aldrig känns betryggande. :)

  11. […] sortens kritik är enligt mig naturligt; att försöka ”förbjuda” det vore inte bara dåligt för att inte säga farligt, det vore närmast lika idiotiskt som att försöka förbjuda vatten […]

  12. […] Inte, då, att ingen kritik finns, för det finns rikligt, utan att kritiken faller i tystnad. Ofta slås den hårt undan, eller tigs ihjäl (se forumtråden om primärvalet), och tas gärna personligt […]

  13. […] Inte, då, att ingen kritik finns, för det finns rikligt, utan att kritiken faller i tystnad. Ofta slås den hårt undan, eller tigs ihjäl (se forumtråden om primärvalet), och tas gärna personligt […]

  14. […] diskussionen var kanske inte den bästa, men så är ju vi inom Piratpartiet inte världens bästa på det här med saklig kritik, men den förde trots det en hel del gott med […]


Comments RSS TrackBack Identifier URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s