Post-Almedalen reflekterar jag över myten om nyhetstorkan…kanske är det lätt att som journalist i sommarvärmen slappna av och skylla på en torka som inte finns? Ett flertal intressanta, viktiga nyheter har jag hittat på nätet. Men i prasselmedia smäller man upp helsidesbilder på Littorin. Man diskuterar en händelse man aldrig kommer veta om den inträffat, medan vissa försöker ta patent på gener, just i detta fall gener som medger högre risk för bröstcancer. Det inträffar nu, det är viktigt och det är verkligt.
Jag är inte intresserad av politikers bakgrund, utan om politikens framtid. Intressant är också att politikerna i Debatt i SVT var rörande överens om att alla har rätt till ett privatliv. Alla har rätt, trots att de dels är offentliga personer, att vara ifred. Låter det som tomma ord? Det är det – för detta är samma politiker som infört Ipred- och FRA-lagen, samma politiker som kommer införa datalagringen efter valet, om vi inte lyckas stoppa dem. De vill inte låta medborgarna ha sitt privatliv ifred, men tydligen ska de själva få behålla sitt.
Anders Mildner reflekterar också över tomma ord, och konstaterar att kulturisolationism har fått genomslag.
vad innebär egentligen hela den här utvecklingen för hur vi bör utforma upphovsrätten? Alla dessa väldigt komplicerade frågor skulle vi kunna ha en intressant politisk diskussion om. Det har vi inte. Istället är det som om vi har förflyttat oss tillbaka i tiden och än en gång fått för oss att det finns skapande genier som dänger fram mästerverk ur tomma intet. [...] Visst finns det skillnader mellan partiernas program. Men den stora l-i-k-h-e-t-e-n är att blocken är tämligen samstämmiga i synen på vad en kulturskapare är.
Fyra år efter den massiva fildelningsdebatten har vi alltså en klar vinnare. Frågan är vad vi förlorar.
Almedalsveckan är mycket nätverkande, du träffar främst motståndare men även likasinnade. Varje möte bör resultera i en bloggkommentar, annars var väl visitkortet bortkastat?
Kulturskaparna anordnade open space under Almedalsveckan, där jag deltog i gruppen som samtalade kring musik. Det är intressant nu när kulturskapare själva organiserar sig, utan att mellanhänder som bolag är inblandade. Nu märks det att de man kanske tar för fiender tycker lika som oss i mångt och mycket. Pirater och kulturskapare tycker samma saker. Mellan varven fick vi se Operaimprovisatörerna, vilket var väldigt underhållande (däremot fick jag ingen info om hur jag kan stödja dem ekonomiskt).
Helt lika kan vi väl ändå inte tycka, isåfall skulle väl lagstiftningen hunnit ikapp? Kanske är det så att våra visioner om det nya kultursamhället inte ser likadana ut. En gemensam vision kanske är det enda som leder framåt? Johan Ronström, en klok 24-årig teatertekniker och musiker som satt med vid vårt bord, vänder på sojabiffen:
En av mina hjärtefrågor som jag delvis lyckades uttrycka är att mycket av ansvaret ligger hos arrangörer av musik. Hade man kunnat få skäliga gager och royalties så hade man inte behövt bero lika mycket på inkomster från rättigheter. Det är ju t.ex. osmakligt att kungahuset vid prinsessbröllopet ville anlita obetalda musiker. Detta är givetvis en bred facklig fråga. Jag skulle också kunna tänka mig att man med en skyddstid på 5-10 år skulle ställa högre krav på ersättning dessa år och faktiskt få betalt för sitt arbete. Men eftersom åsikterna går isär om vilken kontroll en “kulturskapare” (brr..) är berättigad till så är detta givetvis inte en acceptabel modell för rävarna. Jan drog en talande parallell till ett hus som han bygger som hans son inte skulle få bo i när skyddstiden tar slut.. Och när en kontra-parallell (!) drogs om att det kanske snarare är som en stol man bygger, och sedan säljer, och att det där inte finns nån kontroll så utbrast rävarna i kör “Men man säljer ju inte sin musik!”
Intressant, tål definitivt att tänkas på.
Tydligen har de liberala unga kvinnorna, Hanna Wagenius och Johanna Nylander, blivit infekterade av piratsjukan under veckan (om de nu inte var det redan). De skriver om förslaget från Copyswede, att lägga avgifter på hårddiskar och minneskort, såsom idag görs på brännbara media. Johanna kommenterar;
Att genom staten upprätthålla utdaterade system som konstgjord andning för en bransch som inte orkar anstränga sig själv, blir alltid fel.
Word, tjejen.
Camilla Lindberg lider nog också av piratsjukan. Vi skrattade gott åt min ”Bea-kupp” under Piratpartiets grillfest. Hon bar en piratpin i Debatt i SVT, jag hörde uttrycket ”att göra en Camilla”. Jag valde att göra en omvänd Bea istället, och ge henne ett gredelint kuvert istället för mitt visitkort.
”Alla gör vi misstag, tricket är att inte göra om dem igen!”, skrev jag. Hon blev glad.
Så är det under Almedalen, man träffar politiker som vanligtvis står i motsatt ringhörna och vissa undrar om ökade vänskapliga kontakter politiker emellan är ett hot mot vår demokrati. Jag tänker mig tvärtom, skapar vi dialog har vi lyckats med mycket.
Ett öppet demokratiskt samtal kan kännas långt borta i den virvlande EU-apparaten. Christian Engström kände sig häromdagen tvungen att lämna ett möte rörande ACTA, förhandlingar som fått kritik för att de förts bakom stängda dörrar. Christian lämnade rummet eftersom han skulle fått information som han inte fick tillåtelse dela med sig av.
Oj, det här blev långt och lite spretigt, och jag skulle kunna skriva ett långt inlägg med intern inriktning utöver det här, men jag låter bli. Kan juh säga att allt nätverkande under veckan fick spurt på tankarna kring den interna organisationen, den här gången var det våra arbetsgrupper jag klurade över. Men det får bli på en annan arena, Victoria har annars reflekterat bra kring Almedalen.
Nu är det bara resten av valrörelsen framför oss…gött mos!
Jag snubblade över en tidning idag, och kom på 
