IF Metalls julhälsning – klockren.

Surfa in och kika på Reinfeldt när han försvarar sin ”arbetslinje”, ömsom kallande efter medkänsla, ömsom skaldande som en annan general… Snacket om sjukförsäkringen börjar typ 05:38 in i klippet.

Baksätesförare eller medpassagerare?

Under julhelgen har det blossat upp en diskussion angående värderingsdokumentet som partiets styrelse nyligen tog beslut om. När jag läser blogginlägg märker jag att de uttrycker flera tankar jag luftat den senaste tiden, angående övervärderingen av handlingskraft och syn på ledarskap. Dokumentet om värderingar målar enligt mig upp det här tankesättet som önskvärt hos en ”god pirat”: 1 Jag vill falla snabbt, eftersom jag då landar först och därmed vunnit något. 2 Jag kastar mig ut utan fallskärm, så jag faller snabbare. 3 Jag kommer säkert skada mig, men jag vågar ta risken och hanterar konsekvenserna sen. För att tillägga en 4:a, med insikt om hur det fungerar i praktiken: Jag skadar mig ofta, och eftersom jag redan håller på och kastar mig ut för nästa stup, låter jag någon annan fixa skadorna. Jag tackar inte heller, gratitude is for pussys.

Klara Tovhult har rätt i det hon säger i sitt inlägg:

Vi kommer ha horder av utbrända aktivister om vi fortsätter på det här halsbrytande sättet.

Hon tar upp exemplet med två typer av arbetspersonligheter: WCS (worst case scenario) och BCS (best case scenario). Den första är naturligt mer eftertänksam och analyserande, medan den andra är betydligt kvickare och handlingskraftig. Klara:

BSC är jättebra på att hantera framgång, under det att en WSC är betydligt bättre på att hantera motgångar.

Enligt mig är båda dessa typer nödvändiga för en välfungerande organisation.

Pred 3:1-3:8 Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen: en tid för födelse, en tid för död, en tid att plantera, en tid att rycka upp, en tid att dräpa, en tid att läka, en tid att riva ner, en tid att bygga upp, en tid att gråta, en tid att le, en tid att sörja, en tid att dansa, en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar, en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag, en tid att skaffa, en tid att mista, en tid att spara, en tid att kasta, en tid att riva sönder, en tid att sy ihop, en tid att tiga, en tid att tala, en tid att älska, en tid att hata, en tid för krig, en tid för fred.

Det finns en tid för allt, även en tid för så kallade ”baksätesförare”.

”Baksätesförare” är ett begrepp som tydligen har börjat användas som något slags mantra av vissa av våra ledare, Mattias Bjärnemalm skriver om det här. Begreppet syftar på någon som sitter bak i bilen och ger instruktioner till föraren. Något som tydligen inte är ett önskvärt beteende enligt toppen i vår organisation.

Jag pratade med Beelzebjörn igår, och chattade med Gonte idag, de lyckades locka fram en analys ur mig, en analys om varför jag gärna tar en ledarrroll.

Så länge jag kan minnas har jag varit en analyserande och omhändertagande person, det är förmodligen de två egenskaperna som jag haft mest hjälp av när det kommer till min förmåga att leda andra. Med hjälp av de egenskaperna läser jag av beteende, och frågar frågor, alternativt startar friare samtal med den jag ”leder”. Utifrån informationen jag samlat ihop analyserar jag vad jag kan göra för att bäst tillfredställa behoven hos individen. Det här är något jag gör automatiskt och naturligt, och det är inte försen nu jag lyckats sätta ord på det hela.

I mitt arbete kan behovstillfredställelsen ofta gälla något grundläggande fysiologiskt behov, t.ex. att jag kan se att ett barn är kissnödigt. Den analysen i kombination med att jag är av worst-case-scenario-typen, gör att jag väljer att uppmana barnet att gå på toa så att det inte händer en olycka som leder till obehagliga känslor hos barnet, och merarbete för mig. För effektivitetens skull gör jag analysen först, istället för att skicka ungefär tjugo barn på toa, där flertalet barn toalettränar med prestationsångest som följd, och de mår bättre av att få gå när det finns chans att de lyckas med uppgiften.

Ska man se till den större bilden, så tror jag att min vilja att tillfredställa andras behov gör det möjligt för de jag leder att uppnå sina mål, och möjlighet för oss att uppnå våra gemensamma mål tillsammans.

För att återgå till ”baksätesföraren”, så här skriver en av de bästa informella ledare vi har:

Personligen är jag gärna en kompetent kartläsare, eller trevligt sällskap för den som kör, istället för att stressa genom att skrika försent att man missat en avfart man inte visste om att man var tvungen att ta. En felkörning blir inte orsak till ett gräl när man känner att man ändå har ett gemensamt intresse av att hamna rätt.

Jag håller med Emma, men de som skriker så är ytterst få, speciellt om man som ledare tar sig tid att sonda efter input, istället för att vänta tills någon skriker högt nog. När jag leker Tina Thörner skriker jag inte ständigt angående alla fel. Däremot, när föraren kört fel flera gånger, och jag tror mig veta var det var hon/han skulle svänga av, ja, då delar jag med mig av min analys och den information som jag har tillgänglig. Idiot vore man väl annars? Som funktionär i partiet anser jag att en av mina uppgifter är att sonda åt ledningen. Men om det ska ge något resultat, krävs det att mina ledare vill lyssna på mig (jag representerar inte bara mig själv, you know?). Förtydligande: Med ”ledare” menar jag även de som är ledare över ett PP-projekt eller som är ledare i en annan valkrets/kommun.

Jag upplever att det ofta blir ett gräl i en sådan situation när ”föraren” reagerar med aggressivitet och dominans istället för att, som Emma talar om, se det gemensamma målet – och lita på sin medpassagerare. Som Brecht skulle säga: ”Tillit skapas genom att den tas i bruk.”

Gonte tackar mig ofta för min input, vilket jag är ovan med i vår organisation. Oftast möts den av tystnad, och ibland av försvarstal. När jag analyserar organisationen och ledarskapet hos de som leder mig, kommer kritiken såklart ur min vilja att vi ska kunna göra bästa skillnad samtidigt som vi alla är nöjda och tycker att politiskt engagemang är roligt och givande.

Jag tackar Gonte för att han gillar att höra min åsikt, för jag gillar att uttrycka den. Något annat jag gillar är att leda, bestämma, det är inget jag hymlar med. Men det handlar inte om något slags dominant behov som tillfredställs, även fast det såklart är en liten, främst biologisk del i det hela. Synen på att det är fult att bestämma är starkt kopplad till Jantelagen, som jag inte har mycket till övers för. Jag gillar att ta ansvar också, vilket innebär att jag fått lära mig att tåla att ställas till svars för mitt ledarskap. Ingen feedback gör arbetet svårt.

Vissa personer har väl svårt för ledargestalter, och vi har nog många sådana i vår organisation, både medlemmar och ledare. Men vi har andra typer också, även bland våra formella och informella ledare, och de tar ofta kritik personligt. De måste minnas att vi har ett parti fullt av ledarkritiska personer, de som har svårt för auktoriteter i allmänhet, och dessutom bestämt sig för att göra något åt saken, då de inte är rädda för att säga vad de tycker. De behöver också minnas att bristen i ledarskap kanske inte alltid ligger hos dom.

Ja, många funktionärer känner sig utbrända, oönskade, trötta. Många har tagit en paus, prioriterat om, och med stöd från andra pirater orkat tuffa vidare. Vissa har lämnat organisationen. Respons är jätteviktigt, även om det bara är några snabba ord, om det är mycket kritik, även om det bara är en tumme upp, eller ett mer neutralt ”Intressant”. Responsen i sig gör att man lättare kan värdera sitt arbete som viktigt. Om du känner dig träffad i beskrivningen av ”den utbrända funktionären”, ett första positivt steg kan vara att prioritera, att inte alltid hugga tag i saker och vara med överallt. När man gör det startas en känsloprocess som ofta stödjer en i att se värdet av det man gör. Det gör i många fall också att man gör sitt arbete ännu bättre, då man helt enkelt kan fokusera bättre, och inte stressar så mycket, sover mer, hinner med sociala aktiviteter etc. Och ni som är omkring: Ge respons! Och bli glada när ni får respons!

Gärna sedd – men inte övervakad!

God fortsättning :)

God piratjul!

Årets julklapp måste vara verktyg för politisk aktivism! ;)

Jag har känt mig oinspirerad den senaste tiden. Min livskamrat (aka hund) mår inte alls bra, och är såhär på självaste julafton inlagd på Strömsholms djursjukhus. Det känns tomt. För tomt.

Jag försöker distrahera mig själv, vilket inte är fasligt svårt när vårt primärval är i full gång! Har lagt ned den lilla tid jag fått över på min frågetråd .

Nu gäller det att du, om du är pirat, går in och röstar innan den 17:e januari! Läs om varje kandidat här. Rösta här.

Tack alla pirater för mitt livs mest intensiva år hittills! Ska vi sätta nytt rekord nu? ;)
Ät nu mycket brysselkål och valnötter, ha en riktigt bra jul, och ett gott nytt valår!